När ved brinner frigörs gaser, och det är faktiskt gaserna som brinner, inte veden.
Några av dessa gaser brinner lätt och fullständigt, medan andra bara brinner delvis och lämnar rök och sot.
Den irriterande röken innehåller många föroreningar, men också energi.
I öppna eldstäder och de flesta vedkaminer försvinner röken ut i luften eller skorstenen, och du får bara en del av den värme som veden kan ge.
Om vi kunde hålla kvar mer värme i elden och tillföra syre skulle den brinna upp helt.
Det är precis vad en raketugn gör, och med våra förbättringar får vi en förbränningseffektivitet på långt över 98 %. Den termiska verkningsgraden – den andel av vedens energi som blir värme i ditt rum – är 80,6 % för Gamera 7 och 75,4 % för Tiny 3, testat av SGS
Vill du gå in på det tekniska?
Vad består trädets torra, döda ved av som bränsle?
I ett träd består varje materia av atomer ordnade i molekyler som i sin tur bygger upp celler i olika vävnader. Ungefär 40-45 % av veden består av cellulosa, 23-32 % av hemicellulosa, 15 till 25 % av lignin, några procent vatten och en rad ämnen som vi för enkelhetens skull kallar ”övrigt”.
Cellulosa är en kristallin, ogrenad biopolymer, luktfri och smaklös, olöslig i vatten och uppbyggd av kol, väte och syre. Hemicellulosa är en grupp heteropolymerer som, till skillnad från cellulosa, är amorf och har grenade kedjor som bildar en svag struktur.
Lignin är en komplex polymer uppbyggd av aromatiska alkoholer som kallas monolignoler. Det är den vanligaste polymeren i världen efter cellulosa. Lignin ger varje träd dess särskilda egenskaper – styrka och stelhet. Det är ovanligt och har en starkt grenad, heterogen struktur. Tack vare lignin står varje grässtrå, varje buske och i stort sett varje växt upprätt och tål både vind och att vi går förbi och petar på dem.
Och nu något om förbränningstemperatur och värme, låga och ljus:
För att förstå förbränning bättre måste man veta vad temperatur är. Temperatur är ett mått på hur mycket atomerna och molekylerna i ett ämne rör sig. Teoretiskt kan den variera från noll till oändligheten. I verkligheten kan dock den absoluta nollpunkten inte nås, den finns bara i forskarnas fantasi. Absolut noll betyder helt utebliven rörelse. Ett sådant tillstånd strider mot livets och energins natur.
När vi börjar värma ett ämne börjar dess partiklar dansa snabbare. Att värma betyder att tillföra energi.
Värme, för korthetens skull kallar vi det värme. Värme uppstår till exempel när ved brinner, men inte bara då.
Förbränning är en snabb oxidation av ett ämne, som vi för korthetens skull kallar bränsle, och som ger upphov till värme, ljus och en blandning av utgångsämnena, helst fasta partiklar, gaser och vatten.
Varje material har en kritisk temperatur där förbränningen börjar. När det finns tillräckligt med bränsle, syre och värme kan förbränningen komma igång.
Låt oss gå tillbaka till trädet och i tanken bygga en eld. Här ligger tunna och tjocka grenar travade – de är vårt bränsle – och runt omkring oss är luften full av syre som vi andas in vid varje andetag. Nu behöver du bara höja temperaturen i några av grenarna till den kritiska nivån. Du kan gnugga lite, eller helt enkelt ta en värmekälla, till exempel en tändare. Energikällan får byggstenarna att börja dansa snabbare, deras rörelser tilltar och en process av nedbrytning inleds. Rörelserna blir så starka att de övervinner krafterna som håller ihop atomerna i molekylerna och molekylerna i cellerna. Allt vibrerar och skakar! Sakta men säkert börjar cellulosan och ligninet brytas ner, de långa kedjorna börjar smulas sönder och vi ser rök – små bitar av ved som svävar i luften. Temperaturen stiger ytterligare, nedbrytningen blir ännu kraftigare och runtomkring dyker det upp gaser (kom ihåg ligninets alkoholer), och se där: vår bränsleblandning – rökpartiklar blandade med en mängd gasformiga kolväten. Allt detta har bildats av nedbrytningen av cellulosa och lignin, men ännu har ingen förbränning skett. Förbränningen föregås av sönderfall och förgasning av cellulosa och lignin (pyrolys). Nu knuffas gasernas molekyler allt mer mot det fria syret i luften, tills stötarna vid något tillfälle blir så kraftiga att syret tränger in i gasmolekylen, binder till en del av den och får den att brytas sönder – den exploderar – bom! Förbränningen har börjat. Den energi som frigörs när molekylbitarna flyger isär är det vi kallar värme, och inte bara det!
Reaktionen accelererar, varje oxiderad molekyl sönderfaller, frigör energi och ger en del av den vidare till andra molekyler. Processen blir så intensiv att det börjar synas lågor och ljus runtomkring. Atomer och molekyler kolliderar våldsamt med varandra och ökar sin inre energi, som en stund senare frigörs i form av ljus. Infrarött, synligt och till och med ultraviolett. Ljuset strålar också. Särskilt det infraröda. Ju högre temperaturen blir, desto starkare lyser lågorna.
Ljus är också en del av den värmeenergi som frigörs vid förbränning. Den kallas strålningsenergi.
Lågor syns i elden. De avges av heta gaser och partiklar.
Vad är ugnar?
Ugnar är anordningar som avger värme genom att bränna bränsle och som tjänar olika ändamål och behov. Varje ugns effektivitet bestäms främst av två saker – för det första hur fullständigt bränslet brinner och för det andra hur mycket av värmen som förblir användbar.
Den mest ineffektiva formen av förbränning är den öppna elden. Därför uppfann vi först ugnarna. Numera behöver alla ugnar och öppna spisar en skorsten för att fungera bra. Skorstenen för avgaser och oförbrända rökpartiklar ut ur ditt hem. Skorstenen ger också kaminen dess ”drag”, suger in luft och tillför på så sätt syre till brännkammaren.
Skorstensdraget beror på dess höjd och temperaturskillnaden mellan avgaserna och den omgivande luften. Skorstenens genomloppsarea är en viktig faktor. I vår populäraste storlek har rökröret en diameter på 13 cm. Skorstenens minsta area måste därför vara 13 cm. En skorsten kan faktiskt ha flera rökkanaler, så att en stack kan betjäna flera ugnar, men varje ugn kräver en egen rökkanal med motsvarande genomloppsarea.
Förträngningar, skarpa böjar och även grova ytor gör det svårt för gaserna att röra sig fritt.
Skorstenen ska placeras så att den är takets högsta punkt och inte nära höga kullar eller byggnader, eftersom vinden som passerar dessa skapar zoner med olika tryck, vilket påverkar skorstenens funktion.
För det andra krävs god isolering så att skorstenen förblir varm, vilket ger avgaserna ett effektivare lyft. Om skorstenen är kall svalnar gasen som rör sig i den, drar ihop sig, blir tyngre och sjunker nedåt. Det skapar också förutsättningar för kondens.
Skorstenarna är alltså en del av ugnen. Och de kräver underhåll. De måste rengöras. Men varför? Vid idealisk förbränning blir bara vatten och koldioxid kvar. Men sådan förbränning finns inte någonstans. Inte ens förbränningsmotorn, som är en ganska avancerad apparat och går på välraffinerat bränsle, undgår att spy ut rök och avgaser.
I de flesta vedeldade ugnar med låg verkningsgrad förbränns bara en liten del av bränslet. Resten, en blandning av avgaser, oförbrända gaser, rökpartiklar, aska och vattenånga, färdas upp genom skorstenen och släpps ut i atmosfären. På vägen genom skorstenen klumpar sig rök- och askpartiklarna och fastnar på insidan, hjälpta av värme, fukt och gaser. Dessa beläggningar minskar skorstenens effektiva area och hindrar gasernas rörelse, och ugnen börjar oftast ryka tillbaka in i rummet. Sådana avlagringar uppstår även i rökkanaler (rör).
För att behålla draget i en ugn krävs att de heta gaserna ständigt leds ut genom skorstenen. Här finns den andra faktorn bakom ugnens totala effektivitet. För det första blir ungefär 50-70 % av bränslet värme, och för det andra är bara en del av den värmen användbar. Resten försvinner ut i skorstenen.
Raketugnens främsta fördelar.
Nu när vi har kastat lite ljus över ugnen och förbränningen blir det lättare att förstå hur den fungerar och varför en raketugn är effektivare.
Bilden nedan visar den schematiska uppbyggnaden av en sådan ugn. Nederst är ugnskroppen gjord av eldfast och isolerande material som till formen liknar bokstaven J. Som bilden visar läggs grenarna i den korta lodräta delen, elden brinner i en horisontell brännkammare och gaser och rök färdas genom den centrala skorstenen, faller sedan ner i ett utrymme som avgränsas av ett cylindriskt metallhölje och leds ut i rökröret och skorstenen. Inget komplicerat, eller hur? Så vad gör ugnen ännu effektivare? I grunden två saker.
Schema
Titta först på den centrala skorstenen. Som redan nämnts är den gjord av ett värmetåligt och värmeisolerande material. Den tål alltså höga temperaturer men leder värme dåligt. Den låga värmeledningsförmågan är viktig. Tack vare den värms huvudskorstenen upp till höga temperaturer, i storleksordningen 800 till 1 000 grader. Detta sker inte direkt när ugnen tänds. Det tar ungefär 20 till 30 minuter, beroende på förbränningens intensitet, att värma upp den centrala skorstenen ordentligt. När det har hänt säger vi att ugnen arbetar i ”raketläge”.
Ta nu ett steg tillbaka till den tänkta eld som tändes. Föreställ dig att förbränningen har kommit igång, att den centrala skorstenen är varm och att ugnen är i drift. Vad händer här som skiljer sig från en vanlig ugn? Jo – en blandning av brända och obrända gaser, rök och vattenånga från förbränningen av veden i den horisontella brännkammaren strömmar genom den heta centrala skorstenen och kommer i kontakt med heta väggar, och det som inte brann i den horisontella kammaren brinner här. Det betyder att ju högre den centrala skorstenen är, desto bättre förbränning får vi. Detta kallas sekundärförbränning. Partiklarna (atomerna) i materialet som den centrala skorstenen är gjord av vibrerar med stor intensitet, men materialet håller sig på plats och faller inte sönder. Därför säger man att det är värmetåligt. Gasblandningens molekyler får extra energi när de kommer nära väggarna och rör sig snabbare, och i kontakt med syre brinner de och avger värme. En del av värmen lämnar skorstenen och en annan del upprätthåller dess temperatur. Det är alltså den centrala skorstenens roll – ett mycket viktigt element som tillsammans med den horisontella brännkammaren är raketugnens hjärta.
Ett annat intressant fenomen som uppstår på grund av raketugnarnas konstruktion är dragkraften. En raketugn skapar sin egen drivkraft. Det betyder att den kan fungera utan skorsten! Du kan helt enkelt leda ut rökröret genom fönstret, och så är det klart. En skorsten förbättrar dock effektiviteten och effekten. Hur uppstår den självdrivande, ”raketliknande” dragkraften? Den heta gasblandningen som lämnar den centrala skorstenen svalnar i utrymmet mellan den och det cylindriska höljet. Det beror på att det cylindriska höljet av metall är i kontakt med den omgivande luften, som har en temperatur på till exempel cirka 22 grader, medan gasblandningen som lämnar huvudskorstenen har en temperatur på över 400 grader. Den avkylda gasen dras ihop och trycket i utrymmet runt skorstenen sjunker – ett undertryck uppstår, och med hjälp av det ”suger” ugnen in luft genom brännkammarens öppning. Det är därför viktigt att det yttre höljet är tätt.
Raketdraget är en stor fördel. Det gör att vi kan ta tillvara den största möjliga delen av värmen som uppstår vid förbränningen. Det sker genom att avgaserna leds genom tillräckligt långa rökrör som fungerar som värmeväxlare. Det är viktigt att nämna att raketugnens drag inte går att reglera med en spjäll i rökröret. Det beror på att det ”raketliknande” draget ”trycker” gasen framåt, och om vi sätter ett hinder i vägen börjar den läcka ut i rörskarvarna och tränga in i rummet.
Att arbeta med en raketugn har sina finesser. Och här har vi perfekt förbränning hela tiden. Men även bilmotorer släpper ut rök och ångor ibland. Optimal förbränning uppnås genom ett optimalt förhållande mellan värme, bränsle och syre.
Med raketugnen kan vi njuta av en halvöppen eld som tänds snabbt och enkelt och som ger oss bättre kontroll över förbränningens intensitet.